The cold swedish winter.

Jag är väl en av få i det här landet som tycker om när vinterns månader kommer. Visst, det är inte kul med ett gradantal som visar två siffror och ett minustecken framför... Och inte alls kul med tåg till skolan som ställs in på grund av för isiga rälsar. Men om man bortser från dom sakerna tycker jag att vintern är ganska så fin. Glittrande snö på marken, tee/glögg/varm choklad/latte på ett mysigt café någonstans och fynd från second hand och antikaffärer (alltid lite finare att gå i sådana affärer på vintern).
Sen så får jag inte glömma tystnaden. När det är som mörkast och nästan knäpptyst ute, man hör bara vinden ta tag i trädens grenar och röra upp det vita runt omkring. Det är riktigt fint det.

Någon slags vinterlista/vad jag lyssnar på just nu


Lots of children have no fear.




Smältande is.

Jag har känt dig hela mitt liv
Vi har delat allt och vår kärlek har varit stark
Ändå så har jag aldrig fått veta vem du verkligen är
Det har funnits en okrossbar mur runt ditt hjärta

Tack för att det har förändrats nu

Isolering.

Nyheter borde inte kallas nyheter. Nyheter innehåller inget glatt utan bara sorg. Sorg, våld och död runt omkring i världen. Världen är inte fin och man påminns om det varenda gång man läser till exempel Aftonbladet. Aftonbladets nöjessidor är nu mera det jag endast läser. Läser jag det andra får jag en klump i magen och min vardag blir grå. Grå vardag orkar jag inte med nu. Nu vill jag bara ignorera alla hemskheter bli mer lycklig. Lycklig och dumt omedveten om alla så kallade nyheter.

Hejhej, hemskt mycket... Perfektionist!

Om det är något jag skulle vilja bli bättre i så är det att skriva. Skriva berättelser, skriva dikter och skriva inlägg på bloggen som det här. Nu kommer Tony Irvings stora "MEN" som inte gör det möjligt:
Det tar flera tryck på "radera-knappen" innan jag får klar en hel text (hej perfektionist!). Jag blir inte nöjd med mina meningsuppbyggnader (orden hamnar i fel ordning o.s.v.) och jag nöjer mig inte förens jag ser att allt verkligen ser bra ut (hej tidsslösande perfektionist!) Eller tja, i alla fall så som jag själv tycker det ser bra ut.
Vem fan bryr sig om det ser bra ut i meningarna jag skriver egentligen? (hej onödig perfektionist!) Ja okej, ni som läser måste väl förstå dem... Men även fast det är lite fel här och där så förstår ni väl hela sammanhanget ändå (eller?). Jag borde tänka så hela tiden men det gör jag ju inte. Jag bara fortsätter trycka på "radera-knappen" och slösar mer tid.
Nej nu ska jag sluta skriva om det här. Börjar må dåligt av att tänka på det och får mer och mer panik över att jag har skrivit så många fel i den här texten. Nu ska jag inte ändra någonting i det jag har skrivit. Bara för att liksom. Testa mig själv lite (hej panikslagen perfektionist!).

Okej det funka inte... FAN.

Hur gammal är du?

När man är liten längtar man till att bli tonåring.
När man är tonåring längtar man till att bli vuxen.
När man är vuxen, och efter det pensionär,
längtar man tillbaka till när man var barn och tonåring.

Hur konstigt är inte det egentligen?

Långa Väntan.

Är bara tre ord som är emellan mig och en viss Håkan nu.
Imorgon torsdag, Skolan på fredag och Väntan i kön in till konserten.
Hoppas de orden kommer gå snabbt för känslokaoset är rastlöst nu,
det vill in på dansgolvet och dansa ihjäl sig.
Fina, fina Håkan. Jag är snart där.

Det finaste vintern kan ge.

Det är så fint att stå högst upp på ett fjäll. Snö, smått blåsande vind och ett par skidor på sig. Jag älskar känslan av att bara stå där och se ut över andra snöbelagda toppar. Naturen kan vara så vacker ibland. Egentligen är den väll alltid det, bara att man inte tänker på det. Men det slår en verkligen när man står där, även fast man är kall eller andfådd efter att ha kämpat i backen, kan man inte tänka på något annat. Tiden stannar upp och man vet att pengarna man la ut på liftkortet, bilresan, skidutrustningen och allt annat var värt det här. Värt att få med i sitt liv.

Nästa vinter ska jag ta mig tillbaka till Trysil. Jag vill stå på det där fjället igen.

Våra hjärtans tid.

Allt som vi har gått igenom. Nedgångar och uppgångar, distans och närhet, besvikelser och lycka.
Vi har haft en helt underbar kärlek till varandra och jag kommer alltid att minnas vårt förhållande. Två och ett halvt år med dig är nu slut och du är värd dessa ord:

Min första riktiga kärlek


Andetag.

Han la sig där, mitt på tågrälsen bland den vita snön. Väntade på att tåget skulle komma, väntade på att ta sina sista andetag.
Hade han verkligen försökt att leva livet? Eller gav han bara upp?

Det är så mycket som har gått igenom mitt huvud på sistonde. Att vara med om en tågolycka är inte kul. Speciellt inte när man sitter på det tåget som körde över människan som låg där på rälsen. Jag har tänkt mycket på det, gått igenom vad som hände om och om igen igenom mitt huvud. Jag är inte den enda som har tänkt mycket på det heller. Stod väntande passagerare på perrongen som såg alltihopa, och lokföraren var helt förkrossad efteråt. Undra hur det är för dom nu. Hur många gånger dom har tänkt på det.

Jag hoppas på att han hade en riktigt bra anledning till att han tog sitt liv. Man ska inte slösa bort det på att en liten skitsak har hänt. Livet är mycket mer värt än så och det minsta man kan göra är att försöka leva det, inte bara ge upp och ta bort sig själv från jordens yta.

Ge mig nåt som tar mig någonstans.

Jag känner mig skoltrött.
Även fast att jag går på en great skola med fint folk i känner jag att jag bara vill därifrån. Sluta plugga och flytta någonstans. Livet nu känns bara som en dålig reklam före en bra film.
Jag sitter och väntar på att det långa äventyret med spontant planerade resor till varma länder, den första lilla lägenheten som man både hatar och älskar, galna nätter på stekheta pubar och allt annat underbart bara ska börja.
Skolan känns så liten i jämförelse med det som man kan uppleva i resten av världens alla hörn. Har inget tålamod till att vänta två och ett halvt år innan något ska börjar hända. Jag vill ha filmen, äventyret... Allt precis nu.
Please, låt mina drömmar slå in.


Man måste krossa hjärtan och starta krig.

Jag har så svårt att skriva ut känslor. Jag vill kunna skriva om hur jag känner och upplever saker, men det finns någon slags spärr i mig som säger att det är för personligt. Att inga andra behöver veta. Jag vill inte vara en sån person som blottar sig helt med allt den har inom sig, samtidigt som jag inte vill vara en opersonlig typ som inte skriver någonting om sig själv.

Nu tänker jag lyssna in Säkert! nya album ordentligt så jag åtminstonde kan sjunga ut vad jag känner. Hennes texter kan verkligen pricka rätt på en ibland.


Känslan

Vet inte vart den kom ifrån
Vet inte vad den vill mig

Hur kan man längta efter någonting som man inte vet vad det är?


Mer fina ord.

Tänk va en enda liten kommentar kan förändra ens dag. Den där meningen som helt oväntat kom från en person som du inte alls trodde skulle säga det, chockar en, och gör en så underbart glad. Om alla människor i världen fick en sådan mening varenda dag skulle inte pengar behövas. Man skulle kunna klara sig bra ändå.
Beroende av pengar är en så liten del av livet egentligen, jämfört med hur beroende man är av andra människor.


Första snön.



Hör vindens svaga blåst ta tag i trädens sista löv.Se snöflingorna sakta falla ner på den frostiga marken. Känn tystnaden omringa dig i mörkret. Lyssna på Bon Iver eller Antony and the Johnsons i hörlurarna där du går. Blunda. Känn lyckan inom dig.

Jag vill ha vinter.


På väg till kaos.

Kan livet bara stanna upp?
Det har kommit så många förändringar, har inte hunnit med att vänja mig vid alla än. Jag flyter bara med och låter allt hända. Behöver en pausen för att verkligen kunna se allt med klara ögon.
Tack Jack Penate för låten Everything is new. Knarkar den just nu på spotify.

Sorry if you read this.

Because I write to Maxim in english right now will this post also be in english. Just because i'm in the mood right now after 3 hours writing with him. He-he-he. google translator have been in one or an other corner in our conversation... Can't lie and say that i'm good on write i english, so sorry everybody who read  this.

About enlish, I will soon load up my pictures from London here. I have start to take every picture in RAW nowadays so the pictures look better and better, in my eyes. Hope in other eyes too.



My savior and my sin.

Ibland blir det inte bra
Ibland blir allt totalt fel
Ibland går allt bara åt helvete


Bratswurst & schnitzel.

I luuve Tyskland.

Kom hem för några dagar sen nu, saknar det redan så mycket. Gröna landskap med höga kullar och djupa dalar, färgglada hus med fina målningar och trevliga släktingar som bjuder en på massvis med mat. En släkting ska visst gifta sig nästa månad och hon bjöd min familj till att komma, så kanske blir ett till Tyskland-besök inom kort. I hope so.


RSS 2.0